Bellebest

Jadu de kan man ju undra...hehe Jag sitter hemma ensam och kollar ut och de regnar och löven börjar ändra färg. Jag älskar hösten men hatar den ändå på samma sätt, jag älskar mörktet och mysfaktorn..men september och oktobet är två tunga månader för mej, de går inte en dag utan att jag tänker på min Älskade mamma <3 och nu på hösten så går mina tankar till min sommar pappa Gunnar <3...jag har så svårt att förstå att de va så här de va meningen att de skulle bli?! Att två familjer skulle bli förändrade för all framtid :(

Jag brukar ligga och tänka på den tiden när man va ung och drömde mardrömmar om att ens föräldrar skulle dö och hur man skulle reagera och orka leva vidare, men sen när man står där..den dan dom ringer från sjukhuset och ber en komma in men vägrar säga varför, när man får se sin älskade mamma ligga där utan att andas, hur går man vidare då? Tänk om man visste svaret!! Jag sitter 3 år efteråt och förstår inte hur jag klarade allt, hur fan kunde jag överleva att min egna mamma lämnade jordelivet när jag bara är 20, när mitt liv precis skulle börja på riktigt, när jag inte behövde min mamma på samma sätt som innan utan om min bästa kompis istället...

Nu sitter jag här ensam i min lägenhet i Eskilstuna...jag har en kusin här i stan som har blivit min familj men annars har jag ingen, hur klarade jag de då? Hur kommer de sig att jag orkar upp varje morgon med ett leende på läpparna fast jag hatar mitt jobb?? Är de nå fel på mej, jag har många gånger funderat på de, tänk så är jag typ psykiskt sjuk...jag bara tar allt hela tiden med ett leende på läpparna och jag ställer upp på mina vänner i vått och tort. Men ändå sitter jag här ensam....

Ja jag vet inte om nån fattar vad jag menar med detta inlägg men de känns jävligt skönt att få skriva av mej en aningens...

Puss
ps. jag är kär. ds